Sitter hemma i mitt och min mans hus. Danne sitter hör mitt emot mig och är full som ett svin. Det gillar vi =) Snart bär det av till Ystad! Liiiiiiiiiiiiiiiiiite sprit har haft inverkan på våra kroppar. Är det inte nice så säg?

Sitter hemma hos grannarna just nu. Förut har jag alltid varit irriterad på grannar och förbannat dessa människor som har inkräktat på mitt liv. OJ! Vad fel jag har haft. Kim, Annelie, Nico är de bästa grannarna jag någonsin haft.

Herre min skapare vad jag har kört den senaste tiden! Och mer ska det bli. Datum och sånt är inget jag tänker berätta.. Bara så ni vet = )

Men oj vad jag ångrar att jag inte började tidigare. Att köra är nog det roligaste som finns (ehh.. iaf nästan!) och det var inte alls så svårt som jag hade föreställt mig. Min pappa är stolt över mig =)

Under en längre tid har jag känt mig nere och orklös. Jag tror att det vände igår! Detta låter säkerkligen ytligt så in i helvete, men efter 1 klänning, 1par jeansshorts, tights och body så blir jag på väldigt gott humör. Jag stillade mitt shoppingsug och kan numera slappna av. Ehhhhh ELLER INTE!  Min höstdepression är inte att leka med och försvann inte bara för lite kläder skull. DOCK stillades mitt begär och jag fick ett lyckorus. Lovely va?

Om man inte känner mig eller aldrig läst min blogg tidigare så kan man tro att jag har ett ego större än en melon. Jag syftar på bilden jag har här. Jag vetttetusan hur jag ska gå tillväga för att förminska den. Anyone?

Fredag! Fredag! Fredag! Wooooooooooooooooooooooooooooooooooh! (Minns ni morrongänget från radio city, 107,0)

Jag väntar på att Sex and the city  filmen ska bli färdig, sen ska jag äta frukost. Har varit vaken sedan halv 8 idag. Fråga mig inte varför.. och jag kunde inte ens somna om. Visserligen lider jag av en äcklig hosta och halsont så det KAN bero på det.

Två inlägg från en gammal blogg..

rädd.. Tis 11 okt 2005 20:57 

.......
verkligheten knackar på dörren...


familjen(L)




jag kvävs Sön 23 okt 2005 12:18

trapped between life and dreams
someone's screaming in my dreams at night. could it be me?
kommer det någonsin kännas som vanligt?
ger snart upp hoppet.
har fan gått runt och varit så jävla positiv hela tiden
känns som om jag kvävs snart. saknas en pusselbit.
vill åka bort någonstanns. själv. hitta mig själv igen.
if that's not impossible.

vill börja om på nytt, med allt.

Tre år... TRE jävla år har gått. Det är ofattbart. Även om morfin rann i mitt blod, även om jag var omtöcknad as hell, så minns jag. Jag minns det jävligt starkt för att ha varit helt borta. Veckorna i oktober/november  år 2005 var nog de värsta i mitt liv. När det hade hänt levde jag i förnekelse. Jag vägrade prata om det och försökte någon så blev jag förbannad och stängde in mig i mitt skal. Skalet jag befann mig i då var omöjlig att krossa, det gick bara inte. Det var först när jag träffade mitt ljus i livet, Henrik, som jag berättade för första gången för en person som inte tillhörde familjen. Det var jobbigt, svårt men också skönt att få må dåligt ibland utan att han skulle undra varför. En tid efter det började jag bearbeta det mer och mer genom att prata mer om det som hänt, berätta det för fler, våga vara ledsen och förra året besökte jag platsen. Då hade det gått två år sedan det hade hänt och jag trodde att det skulle kännas lite bättre. Men allt var fel! Det var inte alls som jag hade tänkt mig, jag blev förbannad för att det inte var så som jag önskade. Självklart är jag glad och stolt över att jag åkte dig. Äntligen tog jag tag i det. Idag ska jag dit i gen, för andra gången. Kanske känns det bättre idag, kanske inte. Dock vet jag att åker jag iNTE dit idag så kommer jag bli förbannad och ledsen för det.

Det jobbigaste av allt med just den här dagen är att alla minnen blossar upp. Alla känslor som jag går och bär på blir starkare och intensivare. Jag grubblar mer än någonsin, jag är rädd och känner mig liten på jorden. Vetskapen om att jag ska leva med detta resten av mitt liv är skrämmande och jag hatar att jag ska behöva vara tvungen till det. För jag kan verkligen inte komma ifrån detta, det går inte på något  sätt. På samma gång som jag vill glömma, på samma gång som jag vill slippa smärtan, så vill jag inte glömma. Skulle jag glömma så skulle mina skuldkänslor äta upp mig inifrån och jag skulle glida undan från verkligheten och stänga in mig själv. Jag tror att jag skulle börja hata mig själv.

Jag önskar att jag hade kunnat göra saker annorlunda.
Gud vad jag önskar.... Jag kan inte förlåta mig själv. Och jag kan inte få förlåtelse.
Fan.

Nils, Isabellas pojkvän känner ni säker till. I alla fall ni som håller er uppdaterade i bloggvärlden. Snacka om att han har fått snålskjuts på sin blogg via sin flickvän. Jag var väldigt nyfiken när det började talas om att han skulle börja blogga och började läsa den. För att vara ärlig, det enda som är inressant i hans blogg är det han skriver om Bella! INGENTING annat. Någon människa som håller med mig?

Det är så otroligt roande. Dessa rubriker som fanns på alla löpsedlar! "Blondinbella slutar blogga"! Självklart stod det sen i artikeln så som det egentligen är, att hon tar en bloggpaus för att få andas ut och bara vara tonåring. Vissa tycker att detta är märkligt och är helt säkra på att något speciellt har hänt. Måste det alltid vara något häpnandsväckande? De som läst bloggen och hört om henne i media vet vilket stressigt liv hon har levt. Stress är inte hälsosamt, det vet vi alla. Är det så onormalt att få umgås lite mer med sin pojkvän, umgås mer med nära och kära och bara få vara Isabella? JAG som inte driver Sverige största blogg, JAG som inte har andra buisness utanför, JAG som itne springer på möten varje dg, JAG som inte får samtal om intervjuer hela tiden, JAG kan känna att jag bara vill ta en paus från omvärlden ibland.

Man lever bara en gång och man ska ta vara på det man har innan det är försent. Ungdomens år tar slut tillslut!

Åh.. och för att inte tala om media som ska göra saker 3472524698 gånger värre. JESUS amanda!

FÖRHELVETE! Jag kan inte photoshoppa alls!

Jag tog en bild nu för att kunna leka lite. Det enda jag kan göra som förbättrar bilden är detta. Och då trycker man bara på en knapp. HAHAH!

Jag vill ut och promenera, få frisk luft och skingra tankarna lite. Det hade jag orkat om det inte hade varit för min träningsvärk. För en liten stund sen när jag satt här så tänkte jag, "JA det ska jag bannemig göra!" Jag skulle precis resa mig upp när mina lår skrek för full hals att sluta plåga dem.




Förlåt.. Ska sluta vara negativ.

Men helt seriöst.. Har någon NÅGOT tips på hur man kan få humöret till att blir åtminstone lite bättre?

Jag avskyr hur jag mår just nu. Och JA det här bir ett tycka-synd-om-mig-själv-inlägg. Deal with it!

Jag har enorm träningsvärk från passet som Sara höll i igår, trots att vi stretchade ordentligt efteråt. Jag har även åkt på en ordentlig förkyldning som sitter i halsen. Den är tjock och jag kan inte prata i mellan åt, får bara fram halva ord ungefär. Som om detta inte är nog så fick jag ordentligt magknip för nån timme sen OCH huvudvärk. Vad fan är detta? På toppen av allt detta är jag inne i en period när jag inte orkar eller känner för någonting. VArför i helvete har det blivit så för, va?! .....

Jag vill vara pigg, glad, full av energi, full av kämparglöd och viljan till att hitta på saker. Jag är i en period när jag knappt vill svara i telefonen när folk ringer. Gud vad skönt det hade varit att på något sätt få tillbaka all glädje och energi. Det skulle funnits någon form av dryck som gjorde en på gott humör eller nåt.

På samma gång som jag mår såhär så kan jag inte låta bli att få skuldkänslor. Det finns de som har det mycket värre än mig. Jag har en underbar pojkvän, en stor och härlig familj, fina och pålitliga vänner, en inkomst .. ja listan kan göras lång.

Eftersom jag har så mycket bra i mitt liv, VARFÖR kan jag inte bara tänka positivt och inte stänga in mig själv. Som idag,jag har varit nära till tårarna flera gånger. Av ingen anledning överhuvudaget. Herregud vad jag känner mig löjlig...


Någon som kan bjuda på lite glädje, positivanda eller energi?

Jag tänker ändå ägna ett inlägg till min goda vän Lina. Hon har ställt upp för mig och betyder så fruktansvärt mycket för mig! Jag kan gå tillbaka till hur vi träffades.

Jag kom till klassen några månader senare, då jag gick i Lund först. Mitt första intryck av Lina var att .. ja jag vet faktiskt inte. Jag hade nog ingen större uppfattning mer än att jag visste att hon hade varit tillsammans med en kille från Sjöbo och var ovän med några gamla ovänner till mig. Jag minns inte riktigt HUR men eftersom vi båda var rökare så började vi tillslut prata lite flyktigt på rasterna mellan lektionerna. I ettan så umgicks vi inte så mycket.

När tvåan tog sin början hade jag haft problem med mina ätstörningar ett tag och det blev bra ibland, sämre ibland. Lina är DEN ENDA som verkligen har kunnat säga vad fan hon tycker om det. Hon är den enda som har vågat bli förbannad på mig och få mig till att känna mig dum i huvdet. (Fast på ett bra sätt..!) Hon är så ärlig och har så fruktansvärt bra åsikter! Genom våra problem med pojkvänner och dylikt så har vi alltid rådgivit varandra. Vi behöver inte umgås ofta, inte prata ofta.. ändå vet jag att Lina finns där om jag behöver det. Hon är nog en av VÄLDIGT få personer som är så oehört osjälvisk (kan man säga så?).

Detta kanske låter töntigt och överskattat, men hade Lina inte kommit in i mitt liv så hade jag varit helt jävla lost. Hon får mig till att kunna stå på egna ben, ge mig själv den respekten jag borde känna för mig själv.


Hon är så lätt att ha och göra med! Mår jag dåligt, så vet jag att denna underbara tjejen alltid ställer upp. Oavsett om hon själv mår dåligt.

Lina Jarl, vår vänskap betyder oehört mycket för mig.
(även om jag kanske är dålig på att visa sånt...)