Tre år... TRE jävla år har gått. Det är ofattbart. Även om morfin rann i mitt blod, även om jag var omtöcknad as hell, så minns jag. Jag minns det jävligt starkt för att ha varit helt borta. Veckorna i oktober/november  år 2005 var nog de värsta i mitt liv. När det hade hänt levde jag i förnekelse. Jag vägrade prata om det och försökte någon så blev jag förbannad och stängde in mig i mitt skal. Skalet jag befann mig i då var omöjlig att krossa, det gick bara inte. Det var först när jag träffade mitt ljus i livet, Henrik, som jag berättade för första gången för en person som inte tillhörde familjen. Det var jobbigt, svårt men också skönt att få må dåligt ibland utan att han skulle undra varför. En tid efter det började jag bearbeta det mer och mer genom att prata mer om det som hänt, berätta det för fler, våga vara ledsen och förra året besökte jag platsen. Då hade det gått två år sedan det hade hänt och jag trodde att det skulle kännas lite bättre. Men allt var fel! Det var inte alls som jag hade tänkt mig, jag blev förbannad för att det inte var så som jag önskade. Självklart är jag glad och stolt över att jag åkte dig. Äntligen tog jag tag i det. Idag ska jag dit i gen, för andra gången. Kanske känns det bättre idag, kanske inte. Dock vet jag att åker jag iNTE dit idag så kommer jag bli förbannad och ledsen för det.

Det jobbigaste av allt med just den här dagen är att alla minnen blossar upp. Alla känslor som jag går och bär på blir starkare och intensivare. Jag grubblar mer än någonsin, jag är rädd och känner mig liten på jorden. Vetskapen om att jag ska leva med detta resten av mitt liv är skrämmande och jag hatar att jag ska behöva vara tvungen till det. För jag kan verkligen inte komma ifrån detta, det går inte på något  sätt. På samma gång som jag vill glömma, på samma gång som jag vill slippa smärtan, så vill jag inte glömma. Skulle jag glömma så skulle mina skuldkänslor äta upp mig inifrån och jag skulle glida undan från verkligheten och stänga in mig själv. Jag tror att jag skulle börja hata mig själv.

Jag önskar att jag hade kunnat göra saker annorlunda.
Gud vad jag önskar.... Jag kan inte förlåta mig själv. Och jag kan inte få förlåtelse.
Fan.