Jag lider av en mystisk åkomma.

VARNING!! Texten är inte särskilt intressant och i stora drag kan man summera det med ett ord; Självömkan! Haha


Min kropp hatar mig! Jag har gått o varit frusen konstant sen i fredags o fryser t o m i en varm dusch. Varenda led o muskel skriker av smärta o stelhet. De inte bara beklagar sig, utan ingenting i min kropp orkar röra sig normalt. Just in case kollade jag om jag hade feber, men icke sa nicke. Igårkväll var jag iaf säker på att jag hade det.. Kände mig vimmekantig, yr och allmänt förvirrad.

Då jag har tråkigt denna förmiddag så har jag knåpat ihop en egen hypotes om varför min kropp strejkar.

Hypotes:
- Fryser jag, så spänner jag min kropp reflexmässigt. Kroppen kan då bli utmattad o då kan man även få ont som följd. 

- Jag springer runt o bär på tunga saker på jobbet ibland. Där springer man i trappor o ibland långa sträckor, alltid bärandes på nånting. Det kanske sliter på kroppen om man inte är försiktig..

Min hypotes är väl hyffsad, men den är inte riktigt hållbar. Exempelvis, många av mina kollegor har jobbat där väldigt länge och jag har inte hört något klaga över sånt. Och skulle min kropp förvandlas till en 90årings, på endast 2 månader?! Knappast..   

Sen låser sig mina knän o blir sjukt stela av ingenting på rekordfart (plus att de brukar vara blå/rosa -aktiga på själva knäskålorna!? uuuh.. Hela min kropp gör så förbannat JÄVLA ont och jag har absolut inte den blekaste aning om varför.

Nä.. fy vad jag har klagat nu!! Nu har jag förbrukat min chans till att klaga fler gången under resten av året skulle jag tro, haha. Ja förlåt, men jag var bara tvungen att få klottra ner mitt missnöje.

Någon som vill byta kropp?

Ciaaaaaaaaaaaaaaaaaao!

Jag vaknade för en liten stund sedan och kunde omöjligt somna om igen. Det är helt otroligt vilka problem jag lider av i mellan åt! Jag är verkligen ingen morgon människa, inte någonstanns. Jag har inte bara extremt svårt för att gå upp när det är dags, utan jag är oehört vresig och många gånger även direkt elak. Det är som så att min man åker alltid hemifrån tidigare än mig och ibland är han av med något och försöker hitta det han är av med(såklart!). När detta händer går han in i sovrummet och tänder taklampan för att kunna se om han hittar det han söker.
              UTAN några som helst undantag öppnar jag alltid min rappakäft och fräser ifrån mig något  väldigt otrevligt, som ska få honom att släcka ljushelvetet fortare än helvete. För att ni ska förstå hur hemsk jag är så kan jag avslöja att detta bara är förnamnet. Jag tror inte att någon frivilligt vill gå i närheten av Madame Josefin när hon är blir väckt innan sin alarmklocka och bara vill somna om igen. Usch!! Stackars min älskling som får utså mig på mornarna!!
               I vilket fall som helst så vaknade jag för en timme sedan och kunde inte somna om. KUNDE INTE SOMNA OM!!? "Hur är detta möjligt?" är en fråga som fortfarande ringer i mitt huvud. Har jag möjlighet till det, så kan jag sova till kl 10. Minst!  Men just idag så kunde jag inte somna om. Visserligen berodde det på att Henrik och Filip snarkade i kapp som om deras liv stod på spel, men ändå. Jag känner mig nästinitill pigg också, vilket är mycket märkligt med tanke på hur få timmars sömn det faktiskt blev. Fällan är nu att gå och lägga sig och riskera att somna. Då blir det fantamig ingen dans på röda rosor att försöka komma upp!

Men men!

Nu när jag ändå sitter uppe och låter bokstäverna sköta sitt så kan jag ta och pränta ner de tankar och funderingar som cirkulerar i mitt huvud just nu.

Något jag har märkt är att  ju äldre jag har blivit, desto mer observant har jag blivit på vad det är för människor jag umgås med och vilka jag faktiskt kallar mina vänner. Betydelsen av att vara en vän är svår att definiera och det finns inte några speciella kriterier för att få bli kallad en vän. 
               Förmodligen har jag fått ta lärdom allt eftersom jag har blivit sviken. Dock har jag även lagt märke till vilka som har stannat kvar när tiderna har varit jobbiga för mig. Jag VET att jag inte är särskilt lätt att förstå sig på, ännu mindre att ha och göra med.. Trots det så finns det vänner som trofast har stått vid min sida. Ibland kanske lite längre bort och mindre otydliga, men de har ändå stått kvar och jag har vetat om det. 
              Faktum är, att eftersom jag vetat att de alltid har stått kvar, så har jag också tagit många av mina vänner för givet och det har gjort det svårare att behålla dem. Ja, jag erkänner att jag är urusel på att höra av mig ibland.. det är verkligen en dålig egenskap jag besitter och jag har fått äta upp det många gånger.
               Hmm.. Det är just stunder som de här, när man inte har något att sysselsätta sig med, som man sitter och tänker alldeles för mycket. Det är delvis pågrund av allt min grubblande, som jag har kommit underfund med hur viktigt det faktiskt är att ta vara på sina vänner och se till att man får behålla dem! Och på motsatt håll har jag även kommit fram till att människor som inte beter sig som riktiga vänner inte heller ska få bli behandlade som mina vänner. Då lägger jag hellre ner den tiden på de vänner som faktiskt är min RIKTIGA! Jag har allt eftersom börjat dra mig undan från människor som inte kan vara sig själva,, som vänder kappan efter vinden. Jaa, helt enkelt människor som i det stora hela är mer eller mindre falska. Jag ska inte säga att jag är guds bästa barn, absolut inte. Men däremot har jag mer och mer funderat över vad jag säger och hur jag beter mig mot min omgivning. Anledningen är att jag inte vill vara en av de falska människor som många gånger även har en extrem dubbelmoral. I want the real shit, the truth! Hellre att en människa förklarar sitt förakt mot mig, än att hon eller han sitter och låtsas vara trevlig bara för sakens skull.

Förmodligen kommer jag få en massa mothugg då jag mer eller mindre varit just en sådan person som jag idag föraktar. Skillnanden är att jag aldrig sitter och är ohyggligt trevlig mot en person som jag inte alls tycker om egentligen. Visst, många gånger är jag trevlig pågrund av artighetsskäl (vett och etikett!!), men jag har aldrig varit mer trevlig än vad som har varit nödvändigt. Somliga skulle kanske kalla det för falskhet, men jag anser att man inte behöver sitta och vara otrevlig helt i onödan. Hade jag haft en vettig anledning och dessutom tyckt så pass illa om en person att jag hade haft svårt för ens kunna vara artig, därav vänlig, ja då hade det nog funnits en bra orsak till det också. Och visst.. än en gång är jag inte felfri. Många gånger har jag betett mig som en barnrumpa och vägrat att ens försöka mig på att vara resonlig. Det ska tilläggas att det då de flesta gånger även slutat med att jag har fått samma skit tillbaka.. vilket jag med all säkerhet även förtjänade.

Ja, ni som känner mig vet att jag kan vara en fena på att vara riktigt otrevlig ibland. Många skulle säga att det tyder på dålig självbehärskning och därmed enbart något negativt, men jag anser att det ibland kan vara användbärt. Ah, okejdå.. de tillfällena när det har kommit till nytta kan jag nog bara räkna på en hand. But still=)!!!

Jag tänker i alla fall försöka att vara så ärlig i mitt beteende som jag bara kan när jag bemöter olika människor. Jag vill inte på något vis kunna jämföras med personer som spelar och gör sina drag med falskhet som grund. Jag ser ingen mening med att sitta och leka bästa vän med en person som jag egentligen inte är förtjust i överhuvudtaget. Det är färdiglekt för min del och jag hoppas att det finns några fler som hänger på den här trenden!

Usch nä, nu har jag babblat färdigt.. Det blev en hel del, men faktiskt väldigt vettiga saker för en gångs skull. Tog ni er tid att läsa igenom hela texten så får ni väldigt gärna berätta vad ni tycker om mina åsikter!

(Den som faktiskt plöjt igenom hela texten ska dessutom få ett välförtjänt pris utav mig!!) 

Auf Wiedersen

Jag har känt ett väldigt starkt behov av att skriva den senaste tiden, men jag har i sista sekund ångrat mig. Jag vet inte riktigt varför det har blivit så, jag vet inte alls vad det beror på. Dock tänkte jag göra ett tappert försök nu ikväll.

Detta händer: Skolan kramar sönder mig & studenten känns så långt borta just nu.. Annars är det ganska lugnt. Ska fira Sara imorgon, jobba och gå på en bad taste fest.

Kärlek/Relationer: Allting fungerar strålande och han är den absolut bästa pojkvän, sambo och vän som finns.

Hälsa: Jag har funderat väldigt mycket & har kommit på en sak med mig själv. Är det så att jag agerar undermedvetet? Lurar jag mig själv så jävla bra? Jag är i alla fall förvirrad och hoppas att det inte är något att oroa sig för.