Jag har funderat över en sak.

Jag har kommit fram till en teori där människans starkaste instinkt är att överleva. Står en person på en plattform mitt ute i ingenting och kan omöjligt ta sig därifrån, så tror jag inte att man tar beslutet att ta självmord. Jag tror att man sitter på den här plattformen tills man dör av uttorkning och svält.

Ett exempel på det är planet som störtade uppe i bergen (minns inte var) där det var omöjligt att ta sig ifrån mer än med räddning från luften. Många dog, men de som överlevde började allteftersom hungra rejält. Det enda som fanns i form av föda var människokött. Kropparna som omkom låg utspridda och det var vad som fanns att tillgå. De överlevande hade ingen aning om de skulle bli räddade eller om de skulle dö där uppe i bergen men de valde att äta av de omkomna för att slippa svälta ihjäl.

Vår överlevnadsinstinkt är alltså fruktansvärt stark! Det märkliga är att det finns de människor som tar livet av sig och då kan man fråga sig hur det kommer sig att deras överlevnadsinstinkt inte går emot där.

Alla våra drifter går ut på att överleva. Människor har sex, dels för lusten skull, men också för att föröka sig. Vi sover för att orka och därmed överleva. Vi äter för att överleva och vi lär oss för att överleva.

De människor som skulle välja att ta livet av sig där på plattformen måste, enligt mig, ha ett väldigt starkt psyke.

Bara lite tankar och funderingar såhär på morgonkvisten.. Någon som anser att jag är helt ute och cyklar med min teori får hemskt gärna lägga några rader här.